Om filmen

Jag reste till Afghanistan första gången hösten 2002 för att filma dokumentären United States of Afghanistan. Den danske regissören Lars von Trier hade skapat ett dogumentary-manifest, dogma för dokumentärfilm, och jag var först ut av de sex regissörer som skulle filma varsin dogumentär, producerade av Lars von Trier för Zentropa Real. Dessa dokumentärer var styrda av tio dogmaregler, liknande reglerna för dogmafilmerna, för att förhindra manipulation av verkligheten. En av dessa regler innebar att man inte fick lägga till musik i redigeringen, man fick alltså inte färga en situation eller bild med ett ljud som inte funnits på plats. I Afghanistan hade musik varit förbjudet i årtionden och därför blev jag positivt överraskad när min goda vän Olle Ljungström frågade om han fick följa med mig dit. Med Olle med på resan kunde jag få filmen tonsatt på plats. Dessutom tyckte jag att det var en tilltalande komplikation såväl privat som innehållsmässigt.

Filmen jag gjorde handlade huvudsakligen om Afghanistan och i synnerhet om en nioårig afghansk pojke som hette Ali, men själva resan kom att handla en hel del om Olle Ljungström. Hans resa och umbäranden fick dock inte plats i min film om Afghanistan, och i femton år har allt material med Olle legat och skavt i mina lådor med gamla videokassetter. Jag har ofta tänkt att jag borde ta upp det och se vad det är.

År 2010 åkte jag tillbaka till Afghanistan, denna gång helt ensam, och filmade uppföljaren Finding Ali och under redigeringen av den, så tittade jag än en gång igenom materialet med Olle från den första resan och återigen påverkade det mig djupt.