Om filmen

Jag reste till Afghanistan första gången hösten 2002 för att filma dokumentären United States of Afghanistan. Den danske regissören Lars von Trier hade skapat ett dogumentary-manifest, dogma för dokumentärfilm, och jag var först ut av de sex regissörer som skulle filma varsin dogumentär, producerade av Lars von Trier för Zentropa Real. Dessa dokumentärer var styrda av tio dogmaregler, liknande reglerna för dogmafilmerna, för att förhindra manipulation av verkligheten. En av dessa regler innebar att man inte fick lägga till musik i redigeringen, man fick alltså inte färga en situation eller bild med ett ljud som inte funnits på plats. I Afghanistan hade musik varit förbjudet i årtionden och därför blev jag positivt överraskad när min goda vän Olle Ljungström frågade om han fick följa med mig dit. Med Olle med på resan kunde jag få filmen tonsatt på plats. Dessutom tyckte jag att det var en tilltalande komplikation såväl privat som innehållsmässigt.

Filmen jag gjorde handlade huvudsakligen om Afghanistan och i synnerhet om en nioårig afghansk pojke som hette Ali, men själva resan kom att handla en hel del om Olle Ljungström. Hans resa och umbäranden fick dock inte plats i min film om Afghanistan, och sedan dess har allt material med Olle legat och skavt i mina lådor med gamla videokassetter. Jag har genom åren ofta tänkt att jag borde ta upp det och se vad det är.

År 2010 åkte jag tillbaka till Afghanistan, denna gång helt ensam, och filmade uppföljaren Finding Ali och under redigeringen av den så tittade jag än en gång igenom materialet med Olle från den första resan och återigen påverkade det mig djupt.

Olle Ljungström 2002

Våren 2016 dog Olle Ljungström och samma höst packade jag upp kassetterna och tankade in dem i redigeringen. Filmen är en kronologisk presentation av materialet med Olle Ljungström. Det är ett mycket närgånget och uppriktigt porträtt. I en enskild scen, nån timme in i filmen, håller Olle en helt oklippt monolog i nära en kvart, den är lika viktig som besvärande, inte minst för mig som filmare. Detta porträtt är inte smickrande, det är inte förödande, men det är jävligt mycket Olle Ljungström.

I filmen framför han tre låtar i sin helhet som aldrig spelats eller publicerats förut, Solen Skiner, i en svensk och en engelsk version, Sun’s Shining, Qandahar – White Light samt United States of Afghanistan. Texten till den sistnämnda är skriven av en okänd gatupoet i Afghanistan, en satirisk text som då florerade bland afghanerna i deras ofta mörka och ironiska uttryck för humor. I övrigt är text och musik skriven av Olle Ljungström.

/Pål Hollender 2017

Pål Hollender och Olle Ljungström, Kandahar, Afghanistan, september 2002. (Foto: okänd gatufotograf)

 

Om filmen:

Titel: Olle Ljungström i Afghanistan

Produktion/Regi/Foto/Ljud/redigering: Pål Hollender

Speltid: 91 min

Produktionsår: 2017

Inspelningsår: 2002

Språk: Svenska

Inspelningsmedia: SD DVCAM

Rättigheter: Upphovsman och ägare av Copyright till materialet och filmen är Pål Hollender. Jag upplåter rättigheterna att kopiera och sprida filmen Olle Ljungström i Afghanistan i enlighet med Creative Commons CC BY-ND.

*
image

CREATIVE COMMONS ERKÄNNANDE INGA BEARBETNINGAR
CC BY-ND
Licensen Creative Commons erkännande, inga bearbetningar innebär att du som upphovsman tillåter spridning, kommersiell och ickekommersiell, men du tillåter inte att verket bearbetas. De som sprider ditt verk under denna licens ska sprida ditt verk oförändrat, och du tillåter alltså inte att verket bearbetas.I samband med användning eller spridning av verket ska upphovsmannen också anges.